Kompositörer - Mästarna av musik
Klassiskt när det är som bäst, här är några av de riktigt stora kompositörerna genom tiderna
Giuseppe Verdi
Giuseppe Verdi, född 10 oktober 1813 i Le Roncole di Busseto, Emilia-Romagna, Italien, död 27 januari 1901 i Milano, Lombardia, Italien, italiensk kompositör, mest känd för sina operor. Mest kända bland hans verk är Aida, La Traviata, Otello, Rigoletto och Falstaff.
Verdis tidiga operor är heroiska operor i Vincenzo Bellinis och Gaetano Donizettis stil. Första operorna var större eller mindre fiaskon, men under den perioden utmärker sig Nabucco (Nebukadnessar) (1842) som var hans genombrottsopera, I Lombardi alla Prima Crociata (1843) och Ernani (1844). Nationalistiska strömningar i Italien fick näring av just dessa tre operor. Konstnärligt/musikaliskt är verken fulla av operaklischeer (speciellt Lomarderna), men likväl var en "experimentverkstad" nödvändig för att utveckla ett geni. Andra verk från denna period som fortfarande spelas är Shakespeare-operan Macbeth (1847) Luisa Miller (1849; baserad på Friedrich von Schillers Kabale und Liebe) som visar att tonsättaren behärskar det musikdramatiska genret.
Verdi arbetade långa perioder i Paris och där inledde han ett livslångt förhållande med sopranen Giuseppina Strepponi som blev hans hustru 1859. Det stabila livet bidrog till att flera av hans största succéer, speciellt Rigoletto (1851; efter Victor Hugos Kungen roar sig) och Il Trovatore (1853) som gjorde Verdi ekonomisk oberoende och gav honom frihet att välja framtida projekt. La Traviata (1853; efter Alexandre Dumas d.y. Cameliadamen) var först ett publikfiasko men med tiden kom att räknas bland hans största verk. Nästa stora verk var Un ballo in Maschera/Maskeradbalen (1859) som handlar om mordet på Gustav III men av dåtida censuren omvandlades till ett attentat på en guvernör.
Verdi satsade på parlamentarisk kariärr efter att Napoleon III år 1859 drev ut österrikare från Lombardiet. Verdi hade därför bara liten tid för komposition - La Forza del Destino/Ödets makt (1862) är enda operan på några år. 1864-65 reviderade Verdi Macbeth och skrev en fransk grand opera Don Carlos (1867) på Schillers poem som trots omöjligt invecklad handling men tack vare melodirikedom tillhör de mest populära verdioperor. Aida som beställdes för öppnande av Italiensk Teater i Kairo (1871) är en spektakulär storstilad opera med oöverträffade musikaliska höjdpunkter och avslutar Verdis mogna period.
Verdis musik är mycket dramatisk, och typiskt för hans operor är att musiken bildar en obruten enhet. I äldre operor delades musiken upp i sångstycken (arior, duetter m.m.) och recitativ, d.v.s. ”talsång”, och uppdelningen var mycket tydlig. I Verdis operor flyter musiken hela tiden och bildar en dramatisk enhet.
Verdi passar inte in i den ofta förekommande bilden av en oförstådd, ringaktad och fattig musiker, vars musik uppskattas först efter hans död. Redan under sin livstid hörde han till ”de stora”. I Italien, där opera inte anses som ”finkultur” för snobbar, utan verkligen är ett folknöje, hyllades han både för sin musik och för det som den stod för. Många av hans operor har ett uttalat politiskt motiv: ett folk som kämpar för frihet mot en tyrannisk ledare (t.ex. ”Nabucco”, ”Macbeth”, ”Don Carlos”, ”Ernani”). Fångarnas kör ur ”Nabucco” har fått ett starkt symbolvärde som frihetssång, ungefär som ”We shall overcome”. Han var politiskt engagerad även privat, och hans namn användes som politiskt slagord i kampen för ett enat Italien: Viva VERDI! skrev man på husväggar och plank, vilket kunde uttydas Viva Vittore Emanuel, Re d’Italia! (Leve Victor Emanuel, Italiens kung!).